Klara K-dagen 2017 – varför är inte fler män aktiva i jämställdhetskampen?

Huvudkvinnorna bakom Klara K, Camilla Wagner och Petra Nedfors, bjöd som vanligt på ett fullspäckat program och inspirerande talare. I år fick vi äran att lyssna på Anna Serner, Lena Ahlström, Per Grankvist, Åsa Sandberg, Agnes Wold, Alice Bah Kuhnke och Sigríður María Egilsdóttir. Ämnena var spritt skilda, med det gemensamma att vi har en lång väg att gå för att nå verklig jämlikhet. #Metoo var förstås på agendan, med fokus på att det förhoppningsvis i alla fall är starten på något – inte en lösning eller ett mål i sig.

Något som blev smärtsamt uppenbart under dagen är hur kort vi kommit. Visst, det är många som jobbar hårt för jämlikhet. Det är dock ännu fler som pratar om hur hårt de jobbar. Det #metoo visat, med all oönskad tydlighet, är dock att vi måste jobba mycket hårdare på att verkligen, verkligen få till en attitydförändring.

Jämlikhetsfrågan handlar om mycket mer än jobb, lön och styrelseposter. Den handlar i det yttersta om respekt. Om att acceptera alla, oavsett kön, ålder, religion, hudfärg eller sexuell läggning. Jobben, lönerna och styrelseposterna är dock en liten, men ack en så viktig bit i att nå slutmålet. Att alla behandlas lika och med respekt.

Det jag vill säga är att det inte räcker med en jämställdhetspolicy. Det räcker inte att ha som mål att ha 50 procent kvinnor i styrelsen. Istället måste vi se till att nå målen. Att sluta hitta ursäkter längs vägen. Och vi måste framförallt få till en attitydförändring.

Attityden leder tillbaka till vårt eget engagemang kring att motverka näthat i alla dess former. Det handlar om att aldrig acceptera hat och hot. Att istället alltid jobba mot konstruktiva lösningar och respekt i mötet med andra. Därför kändes det otroligt hedersamt att, som partner till Klara K, igår dela ut årets Pingvinpris till ingen mindre än  @gaytenor Rickard Söderberg.

Min största insikt under gårdagen var annars att jag nästa gång ska se till att få med mig så många manliga kollegor som möjligt. För igår var det nästan bara kvinnor i lokalen. Det leder mig till frågan jag ställde i rubriken – varför är inte fler män aktiva i jämställdhetskampen?