Den senaste tiden har vi fått en rejäl dos nyheter som påminner om nätets mer mörka sidor. Om hat, hot och trakasserier. Och om vad det kan leda till, såväl för den drabbade som för den som utför det. Även om fenomenet funnits långt tidigare än nätet kom till och även om vi aldrig kommer att bli av med det helt är det svårt att inte ställa sig frågan om nätet gör det för enkelt att just hata, hota och trakassera. Och oftast komma undan med det.
Ett annat minst sagt uppmärksammat fall är efterspelet av det hat som riktades mot landslagsspelaren Jimmy Durmaz under fotbolls-VM i somras. En hel del hat spreds mot honom och några av personerna har faktiskt ställts inför rätta. Av de åtalade har en nu också dömts till att betala skadestånd. Föredömligt nog bestämde sig Durmaz snabbt för att skänka vidare skadeståndet till att bekämpa näthatet i stort.
Ett steg fram och två tillbaka
Att två fall går till domstol är såklart positivt. Att ett av dom dessutom nu faktiskt leder till att de som hatat också får ta sitt straff är såklart positivt. Men tyvärr ändå långt ifrån tillräckligt. För bara runt hörnet lurar nya elakheter på nätet. Både i det stora och det lilla.
Ett typexempel är 13-åringen som var smart nog att inte bli lurad när någon försökte komma åt hans föräldrars kreditkortsuppgifter via Instagram. För är man både ung och smart retar det uppenbarligen många. I en Facebook-tråd som i stort berömmer pojkens agerande kan ändå inte någon låta bli att slänga ur sig kommentaren ”Detta visar bara än en gång att barn varken ska ha flashiga mobiler eller fritt internet”. Och hundratals hänger på och ger genat tummen upp. För inte kan man väl försitta chansen att trycka till en 13-åring?
När man väl har gett sig på barn och ungdomar kan man sen alltid gå vidare och hoppa på kvinnor. Särskilt om det är aktiva som kroppsaktivister. Att någon bestämt sig för att ta deras bilder från Instagram och lägga upp dem på en porrsajt är ju förstås deras eget fel. I alla fall enligt vissa kommentarer som tycks lägga skulden mer på de drabbade kvinnorna än på de som faktiskt stulit bilderna och lagt upp dom på porrsajten.
Hoppfullt eller hopplöst?
Ibland frågar jag mig om problemet med näthat egentligen går att lösa. För det kan kännas oerhört hopplöst när man läser historier som dessa. Sedan blir man lite glad igen när det inte bara väcks åtal mot de som ligger bakom hatet, utan att det faktiskt också ger resultat. Det finns hopp.
Jag inledde den här texten med den aningen provocerande frågan om det är dags att lägga ner internet. Om det kanske är så att nätet faktiskt är en plats som är för enkel och effektiv att hata och hota på för att det ska vara värt det. Svaret är självklart nej. Nätet har onekligen sina baksidor, men fördelarna väger över mångfalt.
En av anledningarna till att nätet ändå är så fantastiskt är att vi är många som är där. Så många som delar, hjälper och stöttar. Fortsätter vi att göra det, särskilt när näthatarna visar sitt fula tryne, då ser vi till att nätet förblir den magiska plats det faktiskt är.
Ett första steg är som ofta att faktiskt prata om det. Prata mer med fler. Ta upp diskussionen vid matbordet hemma på kvällen. Ta upp den vid fikabordet på jobbet och cafét med vännerna. Prata inte bara om de utsatta, utan även om vad som triggar folk att hata. Ju mer vi pratar om det desto mer stöd ger vi till de som drabbas, men också en tydlig markering till de som hatar att det faktiskt inte är ok. Och om du inte har någon annan att prata näthat med, så ta det gärna med mig. Jag tror att vi alla måste aktivera oss mer i näthatsfrågan. Såväl i egenskap som privatpersoner som aktörer inom näringslivet.